Det har bara gått några dagar sedan jag förlorade min mamma. Så jag förstår att jag är mitt i något som jag inte förstår. Känns som om jag svävar runt utan livlina i en rymd, som om jag är lite vilse någonstans. Jag har svårt att tänka. Jag är utan struktur. Jag kan inte koncentrera mig och läsa. Jag kan inte formulera en vettig bön. Jag kommer aldrig bli densamma. Jag kommer säkert ut, så småningom, på andra sidan av den här första sorgens förtvivlade skog. Kanske är det först nu som jag tvingas bli riktigt vuxen. Som att smärtsamt födas på nytt.

Göran Tunström har beskrivit det bra:
”När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.”

Bilden är med på min utställning i Kalix som slutar om två dagar. Den heter Den där dagen (Akvarell – blandteknik)