Dagarna snurrar på, men jag har lämnat den där stressen som jag nästan alltid kände tidigare bakom mig. Väldigt svårt att skriva så mycket nuförtiden. Jag trodde liksom att jag var där jag skulle vara vid 42-års ålder, men jag mådde inte bra i det. Så jag slungades iväg åt ett helt annat håll. Valde det jag var tvungen att välja. För att överleva på ett vis. Det är svårt att förklara för den som inte är nära. Sårade en del, men räddade mig själv. Jag höll på att ätas upp. Jag satte inte gränser kring mig själv. Är väldigt glad för det här lugnet som omsluter mig nu. Och all skratt och all gråt som också är jag. Igen. All tid att bara vara, att dricka te och att lyssna på musik. Det jag inte hann idag hinner jag en annan dag. Om det behövs. Jag är rädd om det som finns i mitt kärl. Gläntar på locket då och då. Håller varmt och fyller på.