Sommarstiltje

Den riktiga värmen har ännu inte infunnit sig här och det har blivit sommarstiltje på bloggen. Jag försöker att ta dagen som den kommer och njuta av vår ”hemester”. Vilken tur att jag hittat en kärlek som tycker om att vara hemma och knoga på lika mycket som jag.

Vi jobbar med projektet hus, men har lovat oss själva att också göra dagsutflykter då och då för att pausa det praktiska. Semester för mig är inte bara att ligga i en solstol och läsa. Det är också att hinna med att arbeta i trädgården, ta hand om huset och hinna röra på mig så att kropp och själ får må gott. Jag renoverar fönster och av de tjugotvå som behövde åtgärdas från start så återstår nu bara cirka sju. Så det går framåt. Men så är det också tredje sommaren jag håller på med fönstren. En dag i sänder och en syssla i taget. Vi håller också på att sätta spröjs i fönstren, vilket syns på bilden ovan. Det blir fint tycker jag! Huset får nya ögon. Jag är så glad att vi satsade på att ha kvar de gamla fönstren istället för att köpa nya. De gamla känns gedigna med rejält trä som inte ruttnat, trots att vissa av fönstren saknat både kitt och färg, innan jag tog mig an dem.

Min kreativitet har också fått näring. Jag har tillverkat många handgjorda kort, där vartenda kort blir unikt. Levererat en laddning till Heta hyttan, glasbruk i Piteå och har även nya till min webshop på gång. Kort är ett roligt sätt att skapa. För varje nytt kort jag gör, så kombinerar jag färger och mönster och det är faktiskt svårt att sluta. Jag får lust att testa nya mönster. färger och kombinationer hela tiden, när jag ser de färdiga korten.

Första maj välkommen!

Första maj, dagen efter brasor och löften om en ny vår. Solen och värmen har tryckts bort och jag tog en långpromenad med jakthunden. Först hängde regnet i luften. Även om droppar bildade ringar i dikets pölar, kändes inte det lätta regnet mot ansiktet. Det luktade vår och svanarna och tranorna ropade sina hesa skrik. Jag såg hur de samlats i stora gäng längre bort på ängarna, men lyckades inte få med dem mer än som vita prickar med mobilkameran. Det mulna vädret bjöd på vacker himmel, fint ljus och en behaglig lyckokänsla.

Efter en stund började det regna mer och jag kände hur fukten trängde genom byxbenen, men det var så skönt ändå, och jag tänkte; nåja, lite regn tål jag. Jag gick en extra lång sväng genom skogen och såg ett färskt älgspår på den mjuka stigen och lyckades själv kliva i den geggigaste leran. Tvättmaskinen fick ta hand om både skor och byxor när jag kom hem.

Den första dagen i maj är utan planer och får ge mig vila. Avsaknad av sol och värme bjuder på flera timmars slappande efter den långa promenaden. Se något avsnitt av serien jag plöjer nu (Hemma igen) och slumra en stund. Lövkrattning och trädgårdsarbete får vänta tills vårvärmen kommer tillbaka.

Tittar bakåt och skådar framåt

Tänk att jag skrivit blogg i ca 12 år! Från början skrev jag varje dag, på min gamla blogg och läste också många andra bloggar. Jag har en handfull personer (eller kanske som två händer fulla) i det här landet som jag betraktar som mina vänner, även om vi aldrig setts i verkligheten utan bara blivit vänner genom bloggandet. Nu följer jag dem vidare på Facebook och Instagram. Det är ju faktiskt ganska fint! Två av alla har jag faktiskt också träffat; Anna i Eskilstuna och Anna-Karin i Umeå. Jag har sisådär tre stycken att hälsa på i Skåne, om jag någongång tar mig dit. Och några andra utspridda i olika väderstreck. Två personer som från början varit bloggkontakter brevväxlar jag med, när jag då och då hinner skriva ett snigelbrev.

Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag nog ska sluta med att skriva blogg, men landar varje gång i att så länge jag har kvar företaget, så kanske det också är bra att ha en blogg. Även om jag inte alls tror att det är så många som läser här längre. Men kanske skriver jag mest för min egen skull. För ett tag sedan fick jag för lite utrymme kvar på servern jag hyr och var tvungen att läsa igenom och radera en del gamla inlägg och bilder, för att få plats med nya. Det är på ett sätt som att läsa en gammal dagbok. En del inlägg glädjer och en del smärtar. Det har hänt mycket på 12 år.

Så även om det tar lång tid mellan inläggen här, så fortsätter jag tills vidare. Vem vet var livet för en? Prioriteringar ändras och nya stigar trampas upp. Tack till er som troget tittar in här. See you!

Balans

Stora vårstädningen fortsätter i sakta mak och då ägnar jag mig åt vad som kan verka ytligt; flyttar saker när jag dammtorkar. Men fastän saker bara är saker så är det också färger och former. Jag låter saker byta plats eftersom det ger mig nya perspektiv och vyer. Jag känner in och skapar balans. Balans är bra!

Lust och energi

På något sätt har jag laddat hela veckan och nu när det äntligen blev fredag sammanföll lust och energi för att starta stora vårstädningen. Ni vet, när man torkar och fejar sådana ytor som man inte tar varenda vecka. Och när varenda matta, kudde och filt får åka ut på vädring. Jag hann inte hela huset så jag hoppas att energin är kvar några dagar till. Jag tycker om att städa. Det är väl nästan tabu att säga det. Men känslan när jag vet att det är städat och hela huset luktar såpa och vädrat är så skön.

Hade också energi att springa idag. Blev en drygt 6 km joggenad, då jag sprang lite mer än 60% av rundan. Inget problem med konditionen, skulle kunna springa flera kilometer till. Men får vara lite försiktig med fotleder och knä och ta det lagom så här i början av löpsäsongen.

Längtansfullt och dunkelblått

posted in: Personligt | 0

Det känns att våren är på väg, även om vi ännu har mycket snö kvar. Idag skippade jag långkalsongerna och frös ändå inte om benen. Dikena börjar lukta lorka och snön kryper länge och längre bort från vägkanten. Efter sommartidsändringen är det ljust länge på kvällen och fast klockan var vid 21, när jag gick ut med hundarna, så var himlen inte helt mörk utan istället vackert dunkelblå.

Jag tittade längtansfullt på badtjärn när jag åkte hem från jobbet och tänkte att snart får jag bada där igen. Men än så sover videung och isen ligger som ett lock över sjön.

Om bara några dagar har jag varit mormor ett helt år. Magiskt och förunderligt. Vi firade mitt fina lilla barnbarn i helgen. Värsta kalaset!

En fredag i slutet av mars

Mars går mot sitt slut och milda vårvindar håller på att blåsa bort vintern. Jag har ledig fredag, om än ledig med modifikation. Blir både lite jobb och hemmajobb, men unnar mig också att sitta och ta det lugnt med tekoppen och att ta en motionsrunda med jakthunden. Idag gick det bra att promenera och springa med tennisskor för första gången i år, eftersom nästan all is och snö smält bort från vägarna.

Som vanligt så grunnar jag över orden här. Vad ska jag skriva och vad vill jag ha sagt? Jag är inte den som kommenterar världsläget eller debatterar, men jag tänker desto mer. Jag tänker att det mesta hänger ihop och att allt har sin tid. Vakenheten och vilan, skapandet och saktfärdigheten, glädjen och grubblandet, kreativiteten och känslorna. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Inte nödvändigtvis si och så. Inte nödvändigtvis två och två.

Kvällstankar

posted in: Personligt | 0

Blev en ganska sen promenad med hundarna och minusgraderna hade krupit ner till -11. På med täckbyxor, jacka och vinterskorna. Jag överraskades av fullmånen som lyste som en strålkastare när jag tittade upp på den mörkt blåsvarta himlen full av stjärnor och tänkte återigen på hur fint det ser ut när de frostiga björkarna lyses upp i mörkret av bilarnas helljus på 374:an. När jag vände hemåt svepte norrskenet förbi. Så som det gör ibland när det är klart och kallt. Läste på nyheterna att det blivit snörekord här uppe för mars månad och jag som längtar efter vår…

Fredag med några rader

Takdropp och något fågelkvitter, en full mailkorg och barnvaktsuppdrag, sängkläder på vädring och dammtussar i hörnen, fredagshandling och fredagsstädning, vissna tulpaner och två nya krukväxter. Måste köpa en kruka, note to my self. Frösådderna börjar gro, men solrosorna får vänta. Nu börjar dagen och vårkänslor anas.

Om jag var ett hus

posted in: Personligt | 0

Om man tänker sig att varje människa är ett hus, där bräda för bräda eller sten för sten läggs till. Vilken sorts hus skulle du vara då? Jag gissar att jag skulle vara ett ganska gediget timmerhus med flera knasiga tillbyggnader, udda gamla fönster och även några ombyggnationer. I det sydvästra hörnet saknas några brädor. Det är där solen kan lysa in.