Jag har kommit till den åldern nu. Halva livet har troligtvis passerats och kroppen förändras. Upplever att vissa tycker att det är tabu eller skamligt att prata om klimakteriet och att man kanske ska känna sig färdig och förbrukad då på något vis.

Tvärtom, tänker jag. Jag har i en del av livet gått och känt att jag kanske inte kan det jag behöver kunna och kanske strävat efter annat liv och annan materia. Och lite så att jag funderat på vad jag ska bli när jag blir stor. Men nu känner jag istället att jag är på rätt plats i livet. I rätt hus, i rätt by, med rätt man, på rätt jobb och med mycket glädje och frid i sinnet. Och jag har i princip allt jag behöver.

Det är klart att livet fortfarande kan ändras på många vis, men jag går inte och längtar och drömmer om något annat.

Jag har mer nära till alla känslor nuförtiden. Både glädjen och gråten. Oftast kommer tårarna inte för att jag är ledsen, utan för att jag blir berörd. Berörd av vad någon berättar, av att se vackra moln, av att höra någon låt eller av att känna stark kärlek.

Gråa hårstrån, glädje och gråt. Liv. Fotografier från dagens långa promenad. Jag tittade till Piteälven och Borgforsälven. De hade det fint! Jag fick solsken i ögonen och förundrades över de vackra molnen.

Mars blev april. Påsken kom och gick. Idag när jag var ute på promenad såg jag både tofsvipor och en svan (eller var det en gås?). Hursom, de visar att våren är på väg på riktigt. Jag fångade svan-gåsen på bild nedan.

Himlen var också magisk med känslan av någon sorts oväder bort mot Älvsbyn. Solen sken innan den senare gömde sig bakom molnen.

Jag har unnat mig mycket lästid på sistone. Är inne på bok nummer fyra på en dryg månad. Har till och med just nu glömt vilken den första var, men nummer två var Klubben av Matilda Gustavsson (otäckt intressant!), nummer tre var Där kräftorna sjunger av Delia Owens (mycket bra!) och nu håller jag på med Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. I den sistnämnda fick jag läsa ett tag innan jag slutade störa mig på avsaknad av kommatecken och versaler i namn. Förstår att det är ett medvetet skrivande för att uppnå en språklig effekt, men svensk-läraren inom mig råkade haka upp sig lite ett tag. Nu, efter halva boken, går det bra.

Jag dagboksritade förresten boken när jag var ledig under påskhelgen.

Påsken bjöd förutom läsning även på gula tulpaner, skidåkning och umgänge med avstånd.