Hej hej!

Hej hej försummade lilla blogg! Och hej hej om det är någon som läser här. Semestern är över och jag summerar sommaren och samlar många fina ögonblick och stunder i mitt inre arkiv. Vi har mest varit hemma och de är de där ganska vanliga dagarna som kan glimma allra mest.

Jag läser en bok av Bob Hansson just nu. “Tankar för dagen. Manual för ett snällare liv.” Han skriver så fint. En text handlar om hur människans strävan efter det goda livet kan göra att man inte lever nu utan ständigt längtar efter något lite bättre. Och när man väl nått dit så längtar man vidare iallafall. Och glömmer bort att uppskatta det liv man har precis nu.

Jag har skrivit det tidigare. Jag längtar sällan bort. Jag har det bra precis här. Även om jag såklart kan uppskatta små utflykter och resor. En sak som får mig att leva ännu mera nu är våra utflykter med husbilen. Som denna helg. En älv, en eld, en regnbåge, en kallkälla och tid att måla akvarell.

Orden och jag

Jag har ofta väldigt många ord inom mig. Men även om det babblar och bubblar inuti kan det vara svårt att veta vad man ska skriva. Ibland känns det för personligt. Vissa dagar känns det oväsentligt. Andra dagar känns det som om jag bara upprepar mig. Att skriva blogg är ju att dela med sig till läsare som är okända. Jag vet någon som läser här ibland, men sedan har jag ju ingen aning om vem det är och om det är ingen eller många som tittar in. Gissar på ganska få nuförtiden, eftersom jag skriver så sporadiskt.

Idag när jag gick långpromenad i skogen så tänkte jag på de där orden jag har inuti. Jag går liksom och väntar på att de ska strukturera sig, ställa upp sig på led och att deras innehåll och innebörd ska bli kristallklart för mig. Men jag kom på att jag nog inte kan vänta på det. Jag måste nog helt enkelt bara börja skriva.

Kanske behöver jag bara öppna den där dörren till orden. Låta dem välla ut i vilken ordning de vill. Släppa alla krav på att det ska bli något. Precis som jag behöver göra när jag målar. Bara må gott en stund och släppa tanken på resultatet.

Jag tänker så på skapande. Att det är processen som är det viktiga. Om jag förväntar mig ett slutresultat och tanken på det kommer in så riskerar en del av glädjen att försvinna.

Det har snöat mycket den här vintern. De snöiga dagarna kom det ofta lite för mycket på en gång. Men precis som med orden så får jag inte vara rädd för det. Jag måste låta orden komma. Jag får skyffla och skotta, göra högar och gångar. Kanske rulla en snögubbe med orden, eller varför inte lägga mig ner och göra en snöängel. Jag gav mig själv en nyårsutmaning; att öva att stå på huvudet. Min andra utmaning kanske måste vara att låta orden komma. Jag kan inte vänta.

PS. Om du läser här; säg gärna hej i kommentarsfältet nedan. DS.

Vårvinter-feeling

Plötsligt känns det så mycket ljusare. Nästan lite ljusare himmel när man kör till jobbet på morgonen och ljusare mycket längre på eftermiddagen. Det ger mig hopp och ny energi. Idag sprang jag 7 km i vackert vinterlandskap. Var lite för optimistisk ett tag och tänkte att skoterspåren skulle vara nog hårda för att springa på, så det blev lite pulsande en bit. Men det ger ju å andra sidan ännu bättre träning så det gjorde ju inget.

Tulpaner på köksbordet lyser också upp tillvaron. Det är vårvinter/vår för mig. Får minnen av när jag bodde i min första lägenhet vårvintern 1996 på Malmudden i Luleå (efter diverse andra boenden under studenttiden). På fredagarna slutade jag jobbet tidigare och promenerade alltid till AG:s livs på Skurholmen (som senare brann ner) och helghandlade och köpte tulpaner. Kan precis se framför mig hur vårvintersolen lyste in i min lägenhet och hur de där tulpanerna gav mig en känsla av “unn” och lyx.

Fånga fullmånen

Det är de kalla och kyliga kvällarna som det klickar. Både med kameran och med känslorna. Mörkblå himmel som sträcker sig oändligt över husnockar och talltoppar. 374:an och en tom busshållplats. Ljusskenet som drar förbi när timmerbilarna passerar. Det börjar att snöa igen. Jag försöker fånga fullmånen som kikar fram mellan furorna, när jag promenerar genom byn där jag är hemma.

Vintern visar sitt vackraste

När solen visar sig så här i början av januari är det som om man åter får träffa en vän som man har saknat. Vinterns visar sitt vackraste jag när himlen är klar och luften är kall. Vad göra annat än förundras? Jag njöt av drygt 6 km stilla löpning och tittade mig omkring. Lät solen blända mig och tittade fascinerat på hur ljuset silades mellan träden. Jag fotograferar samma vyer om och om igen, men det är ändå en ny bild varje gång.