Jag har alltid älskat block. Känslan att vända fram ett nytt blankt blad och fylla det med ord eller bilder. Det är nästan så att jag skulle kunna behålla alla själv, men jag har redan block så det räcker och vid behov tillverkar jag ett eget. Vart vill jag komma? Jo, till att det nu finns en hel radda alldeles nygjorda block i min shop. Här! Varje block har ett unikt collage på framsidan, så egentligen är det inte bara ett block utan även ett litet konstverk. Egentligen är det också för billigt med tanke på tiden jag lägger ner. Men, det man förlorar på gungorna får man ta igen på någon karusell. (Dock är mycket konsthantverk svårt att verkligen ta nog mycket betalt för…) Här syns några favoriter – fler finns i shopen.
Jag har tryckt konstkort av några av mina tavlor. De är favoriter som jag hade på min utställning i januari. De finns att köpa i min shop. Direktlänk till korten finns längst ner i det här inlägget.
Sommaren kom med besked och jag tackar och tar emot. Har varit ledig en dryg vecka och jag har varvat ner rejält. Har en att-göra-lista med sådant som väntat länge och den betar jag av, men jag ligger också mycket och läser i hängmattan och jag tar minst ett dopp i sjön varje dag.
Fler och fler blommor i trädgården slår ut. Pionerna står med knopp som snart öppnar sig. Att gå en trädgårdsrunda och se vad som har hänt sedan igår hör till morgonens rutiner. Jag tror att det är dags att plocka en ny bukett idag.
Det blir ofta lång tystnad här. Jag glömmer ibland bort att jag har en hemsida och en blogg. Kommer inte ihåg att titta in. Vilken tur att det kommer ett mejl då jag någon gång då och då får en beställning.
Nu är det söndagkväll. Kung Bore vill inte ge upp och efter förra veckans mildväder så är han tillbaka med snöstorm och snålblåst. Jag gick en lång promenad idag, precis som jag ofta gör på helgerna. Vägen var halkig och skoterspåren var lite för mjuka. Det snöade och blåste, men jag gick en riktigt lång sväng ändå. Det är skönt att känna att jag har tiden. Måste inte skynda mig hem.
Efter promenaden planterade jag om en del av plantorna som jag sådde för ungefär en månad sedan. Just idag i snöstormen känns trädgårdssäsongen långt borta, men jag vet att det går snabbt ändå. Vår bästa tid är både nu och framför oss på samma gång. Jag har blivit riktigt bra på att inte bara längta utan även på att njuta just nu och nu.
När man står så här på kanten av det nya året och blickar framåt. Kanske ställer sig lite på tå för att se om man kan skymta takdropp och vårsol lite längre fram. Då känns det som om att den här tiden mellan jul och vårvinter, näst oktober, är den tid som är tuffast att härda ut. Men eftersom tiden vanligtvis går snabbt så räknar jag med att veckorna fram till ljusare tider ska gå snabbt i år också. Jag vet att jag på de mörka och kyliga kvällspromenaderna med hundarna i januari och februari längtar och längtar. Och sedan så kommer mars och april ganska snabbt. Men vad vore livet utan lite längtan? Jag tror att det kan vara bra.
Julgranen och det mesta julsakerna är bortplockade här hemma. En dubbel känsla. Vemodigt att plocka bort men chans för någon sorts nystart. Hej 2022! Nu brummar vi på!
Vårlängtan knackar på, men ännu är det vinter. Det snöar ute och är några minusgrader. Jag hittade så fina gröna glaslöv på loppis i januari. Igår trädde jag ett halsband med löven och andra glaspärlor som jag redan hade. Det blev lite som Berså-mönstret, fast i halsbandsform.
Jag tar på mig min finaste gröna sidenkjol och det nygjorda halsbandet innan jag ska ut i snön idag. Snö ute, men vår inne och i sinne.
Livet är inte ”a cup of tea” det vill säga skitenkelt, men jag försöker se de glädjeämnen jag kan, så ofta jag kan.
Och just det, att dricka te, är en av mina höjdpunkter. Man kan inte stressa med en tekopp.
Glömde säga, att jag gjorde matchande örhängen också…
Jag blev lite besatt av att rita med vaxkritor häromkvällen. Det blev ett gäng blommor, som här har fått olika bakgrundsfärg. Får se om det blir något mer av det här. Kanske ett tryck att rama in?
För en månad sedan önskade jag snabbspola november, och som vanligt gick det också överraskande snabbt. Och nu är det redan fredag innan första advent. Om jag bara kunde skulle jag nu dra ner tempot på tiden från och med nu fram till jul. Kännas så där som det lät om man spelade en singel på lägre varv på skivspelaren, då rösten blev mörkare och texten sjöngs långsamt. Jag vill ha en långsam december. Jag vill njuta varje sekund. Ska verkligen, verkligen försöka fånga de där små ögonblicken. Och samlar jag tillräckligt många så borde tempot sakta ner.
Jag känner mycket glädje över allt fint jag ser. Harmoniska hörn hemmavid och sådant som fångar och förundrar när jag är ute och motionerar. Det är rosa himlar, snötäckta träd, långa ledningar och vida vyer.
Som igår på lunchpromenaden i Älvsbyn. En vanlig gata, men en vacker himmel, blått ljus och vackra träd. Jag bedåras och berörs.
PS. Fångar faktiskt ett ögonblick precis nu, när jag tar mig tid att formulera ett blogginlägg och tänka klart tankar. Det är fint! DS.
Varje gång jag bloggar så tänker jag att det ska bli ett inlägg oftare, men sedan tickar dagarna på och i ärlighetens namn glömmer jag till och med tillfälligt bort att jag har en blogg att sköta om. Sedan sist har jag fått en sak som jag önskat en stor del av mitt liv. Ett rutigt golv. Kul att ens önskningar kan uppfyllas när man är 48 år. Ett golv är visserligen bara materia, men om man som jag är estet och mycket känslig för färg och form så är ett vackert golv (precis som en vacker dörr) inte något att förringa betydelsen av. Det är viktigt för mig att omge mig med synintryck som får mig att må bra.
Kommer ihåg att jag läste ett reportage i en VI-tidning någongång på 80-talet. Det handlade om en ung kille som inrett sitt rum på ett kreativt och härligt sätt. Han hade ett svart- och vittrutigt golv. Det gjorde starkt intryck på mig. Tror att jag har kvar den där artikeln i någon låda någonstans. Och nu äntligen kan jag dansa omkring på mitt eget rutiga golv. Det är ett linoleum-golv som heter Marmoleum klick. Naturmaterial som har vacker yta och på något sätt är mjukt fast det är hårt.
Jag har tagit fram mina gamla jultidningar eftersom min adventslängtan är stark nu. Tänkte på när jag bläddrade i fjolårets jultidningar att vi då inte hade en aning och vilket år 2020 skulle bli. Ett år då ett virus påverkade hela vårt liv. Vi slutade hälsa genom att ta i hand, vi slutade krama dem som inte var vår familj. När jag sett någon äldre serie på play nu efter coronavirusets framfart så reagerar jag på om jag ser att de kramar någon som de möter utanför familjen. Ja, just det – det var så man gjorde, tänker jag. Men off the record, jag har tjuvkramat både arbetskamrater, vänner och släktingar när viruset var lite lugnare i somras och i början av hösten. Nu är det skärpta restriktioner och jag får låta bli. Tur att jag kan krama min man och mina barn iallafall.
Annat som är annorlunda är vädret. Klimatförändringarna visar sig. Flera plusgrader i november och fortfarande grönt gräs. Vi fick ett snöfall i mitten av oktober och då fullkomligt vräkte det ner. Men sedan blev det milt igen. Ett dystopiskt år.
