Jag är inne i en kreativ fas just nu. Det blir en hel del kvällsjobb. Igår kväll började jag rita på den här bilden och nu har jag gjort klart den. Den blev ett tryck som finns i min webshop. Home is where my heart is – heter den. Jag funderar ju på det ibland. Var är hemma? Blir så när jag flyttat omkring ett antal gånger i livet, och lämnat min födelseort, att jag får tänka på det. Jag säger att jag åker ”hem” när jag åker till pappa och jag säger också att jag åker HEM när jag åker därifrån. Hemma kan alltså vara flera saker, bara man har hjärtat med sig. Direktlänk till trycket i min webshop finns längst ner i inlägget.
Tryck ”HOME is…”
Lys!
Lys som en sol. Både i ditt liv och andras.
Eller som Mandela sagt:
”Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.
När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.”
-Nelson Mandela
Citat ur Mandelas installationstal 1994.
Om vägskäl
Ofta trippar livet bara på. Eller springer alldeles för snabbt. Man hinner inte fundera så mycket på vars man trippar eller springer. Man hinner inte ens känna om man blir andfådd eller om det är lugnt.
Det är när man kommer till vägskälen man måste stanna upp. Ska jag ta den där stigen som sluttar neråt och känns enkel. Eller ska jag springa uppför. Eller bara fortsätta rakt fram som om ingenting har hänt.
*
Jag funderar. Och medans jag gör det fotar jag tulpaner. Bara för att de är så vackra.
Det där med balansen.
Vissa dagar går det bra och andra går det sämre. Det där med att vilja så mycket, ha så mycket idéer och lust. Det där med att hinna med. Det är ju det där med balansen.
Kitchen stories II
Det är ju som livet och som människorna. En del är kantstötta och blekta av livets nötning. Andra lite högfärdiga och tror att de är något, men egentligen så är det så bara för att de så sällan får vara med. Alla vill ju ha en uppgift, användas, finna sitt sammanhang.
Älska och förlåta
Min sjuåring tycker om att skriva meddelanden och brev. För det mesta så får jag små fina meddelanden om kärlek. Men ibland, som igår, när hon inte ville duscha och jag ville att hon skulle duscha – då fick jag meddelandet om att jag är den ”dumaste mamman som nogonsin har funits”. Det blir som en massa kärlek i mitt hjärta även när jag får sådana arga, frustrerade meddelanden. Vi pratar en stund om varför man behöver duscha ibland, kramas och förlåter. Båda två. Det är ju det där med FÖRLÅT. Kanske världens finaste ord? Trettonåringen frågade igår vilket ord jag tycker är finast och då svarade jag något annat. Men nu vet jag, FÖRLÅT är finaste ordet. Kärlek och förlåtelse.
Bra som ett barn!
Jag har sagt det förr och skrivit inlägg om det förr. Barn är ju bara bäst! När de fortfarande skapar fritt, spontant och utan att fundera. Jag önskar att det vore så att det där barnet fick finnas kvar i alla människor hela livet. Att vi aldrig skulle komma på att ”jag KAN INTE”. Alla kan! På sitt sätt! Här är en flicka som min yngsta ritat. Jag blir så glad av den!
*
Så alla ni som kommenterar konst och annat med att det ser ut som något som ett barn hade kunnat göra, och med det menar något negativt, så vill jag säga att det är BRA som om ett barn gjort det!