Varje gång jag bloggar så tänker jag att det ska bli ett inlägg oftare, men sedan tickar dagarna på och i ärlighetens namn glömmer jag till och med tillfälligt bort att jag har en blogg att sköta om. Sedan sist har jag fått en sak som jag önskat en stor del av mitt liv. Ett rutigt golv. Kul att ens önskningar kan uppfyllas när man är 48 år. Ett golv är visserligen bara materia, men om man som jag är estet och mycket känslig för färg och form så är ett vackert golv (precis som en vacker dörr) inte något att förringa betydelsen av. Det är viktigt för mig att omge mig med synintryck som får mig att må bra.

Kommer ihåg att jag läste ett reportage i en VI-tidning någongång på 80-talet. Det handlade om en ung kille som inrett sitt rum på ett kreativt och härligt sätt. Han hade ett svart- och vittrutigt golv. Det gjorde starkt intryck på mig. Tror att jag har kvar den där artikeln i någon låda någonstans. Och nu äntligen kan jag dansa omkring på mitt eget rutiga golv. Det är ett linoleum-golv som heter Marmoleum klick. Naturmaterial som har vacker yta och på något sätt är mjukt fast det är hårt.

Jag har tagit fram mina gamla jultidningar eftersom min adventslängtan är stark nu. Tänkte på när jag bläddrade i fjolårets jultidningar att vi då inte hade en aning och vilket år 2020 skulle bli. Ett år då ett virus påverkade hela vårt liv. Vi slutade hälsa genom att ta i hand, vi slutade krama dem som inte var vår familj. När jag sett någon äldre serie på play nu efter coronavirusets framfart så reagerar jag på om jag ser att de kramar någon som de möter utanför familjen. Ja, just det – det var så man gjorde, tänker jag. Men off the record, jag har tjuvkramat både arbetskamrater, vänner och släktingar när viruset var lite lugnare i somras och i början av hösten. Nu är det skärpta restriktioner och jag får låta bli. Tur att jag kan krama min man och mina barn iallafall.

Annat som är annorlunda är vädret. Klimatförändringarna visar sig. Flera plusgrader i november och fortfarande grönt gräs. Vi fick ett snöfall i mitten av oktober och då fullkomligt vräkte det ner. Men sedan blev det milt igen. Ett dystopiskt år.