Det är de kalla och kyliga kvällarna som det klickar. Både med kameran och med känslorna. Mörkblå himmel som sträcker sig oändligt över husnockar och talltoppar. 374:an och en tom busshållplats. Ljusskenet som drar förbi när timmerbilarna passerar. Det börjar att snöa igen. Jag försöker fånga fullmånen som kikar fram mellan furorna, när jag promenerar genom byn där jag är hemma.
Jag blev lite besatt av att rita med vaxkritor häromkvällen. Det blev ett gäng blommor, som här har fått olika bakgrundsfärg. Får se om det blir något mer av det här. Kanske ett tryck att rama in?
För 4,5 år sedan hamnade jag här. I en liten by invid Piteälven. Nära till skog, älv och sjö. Mitt mellan de små metropolerna. Ikväll var det minus 22 och stjärnklart. Jag fångade lite av det som är fint inne i byn. På sista bilden vårt lilla hus på kullen. Borta bra – men hemma bäst.
Förra årets finaste uppdrag var nog när en liten pojke med samiskt ursprung behövde något gosigt med sitt skyddsdjur; en skata. Jag är ju själv mycket förtjust i skatans färg och form och har ju till och med en skata tatuerad på armen (tillsammans med två andra fåglar). Jag tryckte en skata på tyg och sydde en liten kudde som den lille pojken kan vila på och bära omkring på. Jag tycker så mycket om kudden så tänker att jag så småningom ska sy en kudde med en skata till mig själv också.
Lite ledighet ger mig direkt skaparlust. Skönt att jag fick tid att måla lite på mellandagarna. Inte för att det ska bli något särskilt resultat, utan bara för att det är fridfullt att sitta och koncentrera sig med färg och pensel en stund.
När solen visar sig så här i början av januari är det som om man åter får träffa en vän som man har saknat. Vinterns visar sitt vackraste jag när himlen är klar och luften är kall. Vad göra annat än förundras? Jag njöt av drygt 6 km stilla löpning och tittade mig omkring. Lät solen blända mig och tittade fascinerat på hur ljuset silades mellan träden. Jag fotograferar samma vyer om och om igen, men det är ändå en ny bild varje gång.
