Första november och de snabba höstdagarna är förbi. Kanske vintern kan komma med mer stillhet. Det var så otroligt vackert på dagens långpromenad. Snökristaller glimmade i alla träd, solljuset silades genom grenarna och den växande isen knakade och knirkade när jag passerade Piteälven. Stora isflak gled majestätiskt förbi under bron över älven och jag kände människans litenhet inför den mäktiga naturen.
Hemma igen går jag omkring och njuter. Om man får säga det. Men det är så fint att det här känns precis som min plats på jorden. Hem ljuva hem! Jag som undrat så många gånger var hemma egentligen är. Det kan bli så när man, som jag, flyttat många gånger. Men här är det; mitt hemma!
Lämna ett svar