Förundran och förtröstan

En instagram-vän som jag har väljer ett ord för varje år. Ett ord som får vara någon sorts styrmärke i hennes liv. Jag blev inspirerad av henne att också välja ord. Ett ord som har följt med mig ett tag är förundran. Jag känner ofta att det är förundransfint när jag ser, hör eller känner något. Det kan vara en naturupplevelse, en strof i en låt eller något annat som berör. Igår kväll tog jag en löparrunda fram och tillbaka genom byn. På den tredje kilometern så kom något nästan religiöst över mig och jag hörde orden:
Det kommer att bli bra! Det kommer att bli bra! inom mig, i samma takt som mina steg i snömodden. Ord som gav mig lugn och hopp. Strax efter kom ord nummer två till mig, förtröstan.

Förundran och förtröstan. Inte nya ord i världshistorien, men ord som jag ankrar vid från och med nu. De passar också bra väldigt bra ihop med mitt bästa ord sedan tidigare, förlåt.

Julkulor och minnen

Granen är klädd, men ändå finns det en hel mängd skatter kvar i jullådorna. Diverse arvegods och loppisfynd. Minns inte var alla kommer ifrån, men vet att en ganska oansenlig grön knubbig liten kotte är det finaste i granen. Den kommer från min farmor och farfar. Farfar som var född 1905 och farmor som jag tror föddes 1909, de hade alltid en liten gran på ett bord i köket. Fina saker i granen har på något sätt alltid fascinerat mig. När jag var barn brukade jag lägga mig på golvet med huvudet halvt in under granen och titta uppåt på glittret och blänket, ljusen och pyntet. Det gäller att se det stora i det lilla.

Decemberdis och ett dunkande hjärta

Jag har sprungit kontinuerligt hela det här året. Det är många år sedan löpningen blev ett behov och en fysisk längtan. Men att springa handlar inte längre om sträckor och sekunder. Det handlar om

lust och lyckohormoner
förundran och fint
tid och tankar

ben som bara matar på
om jag inte orkar så är det helt ok att gå

puls och positivitet
motion och motivation

intryck och uttryck
steg och styrka

idag också
decemberdis och ett dunkande hjärta

Fångar och förundrar

För en månad sedan önskade jag snabbspola november, och som vanligt gick det också överraskande snabbt. Och nu är det redan fredag innan första advent. Om jag bara kunde skulle jag nu dra ner tempot på tiden från och med nu fram till jul. Kännas så där som det lät om man spelade en singel på lägre varv på skivspelaren, då rösten blev mörkare och texten sjöngs långsamt. Jag vill ha en långsam december. Jag vill njuta varje sekund. Ska verkligen, verkligen försöka fånga de där små ögonblicken. Och samlar jag tillräckligt många så borde tempot sakta ner.

Jag känner mycket glädje över allt fint jag ser. Harmoniska hörn hemmavid och sådant som fångar och förundrar när jag är ute och motionerar. Det är rosa himlar, snötäckta träd, långa ledningar och vida vyer.

Som igår på lunchpromenaden i Älvsbyn. En vanlig gata, men en vacker himmel, blått ljus och vackra träd. Jag bedåras och berörs.

PS. Fångar faktiskt ett ögonblick precis nu, när jag tar mig tid att formulera ett blogginlägg och tänka klart tankar. Det är fint! DS.

Snart advent

Söndag, en vecka före första advent, men jag har redan haft adventskänsla i minst en vecka. Det brummar igång som ett pickande maskineri där inuti. Förväntanspirr och myskänslor. Jag hänger liksom bara med och blir rörd till tårar minst en gång om dagen, då jag hör en musikslinga eller känner doften av julkryddorna i min tekopp.

Den bästa tiden är nu. Och nu. Jag har en ökad känslighet och noterar de små glädjeämnena. Det är så lätt att annars bara notera när saker inte är bra, när man har ont någonstans eller när något skaver.

Alldeles nyss

Kom att tänka på att lönen kommer nästa vecka och det är dags att betala räkningar igen. Det känns som om det var alldeles nyss jag matade in alla räkningar. Känns som om det var alldeles nyss jag hade mens när det är dags igen. Känns som om det alldeles nyss var vinter och snöskottning, känns som om det alldeles nyss var jul, känns som om det var alldeles nyss jag skilde mig, känns som om det var alldeles nyss jag födde mina barn. Tiden går och det var ju alldeles nyss!

Intensiv vecka

Blev en väl intensiv start på den här veckan med distansundervisning på jobbet och inlämningar av uppgifter på min universitetskurs varje kväll. Då blir det för mycket för huvudet som inte kan stänga av så bra, så ikväll blir det långtidsparkering här i min nya favoritfåtölj. Tekoppen är upphälld, julmusiken spelar och jag behöver inte prestera någonting mer den här dagen. (Eller ja, nu håller jag ju just på att prestera ett blogginlägg – men det räknar jag inte…)

Annars så har jag lyckats riktigt bra med balansen den här hösten. Ibland rår man dock inte på vad som påverkar planeringen och det kan köra ihop sig. Som att vi tämligen snabbt ställde om och kör distansundervisning på grund av de striktare restriktionerna. Klokt, tror jag, men inget man gör på en kvart.

Apropå studier, så var det en som frågade när jag studerat klart? När det är som mest intensivt så tänker jag att jag är allt bra korkad som läser kurser utan att egentligen behöva det. Men jag älskar också att få input som kan ge mig nya reflektioner och kunskaper. Så vem vet? Blir jag någonsin klar?

Mörkret är totalt på kvällarna nu, men imorgon ska det snöa igen om prognoserna stämmer. Vill ha snö för ljusets skull (men lagom med snö, please!) Ni kanske ser att det har tillkommit lite mer jul i huset. Ljusstaken i fönstret gör också tillvaron ljusare.

Magin

Nu är tiden då jag börjar nöta julmusik och sniffa juldofter. Min jullista går på repeat och jag sticker ner näsan i hyacintblomman och drar in doften. Vilken tur att jag inte är allergisk, eftersom jag behöver doften. Den här tiden på året, innan jul, har så starka positiva minnen hos mig som triggas av dofter, ljud och synintryck.

Jag kokar en kopp julte, som också doftar så gott, och lutar mig bak i fåtöljen och bara känner magin. Det är därför som jag inte asketiskt håller mig från att julpynta till första advent. Jag tycker inte att man ska hålla sig från enkla saker som kan ge sådant välmående den här mörka tiden. Speciellt inte det här året.

Önskningar och tankar

Varje gång jag bloggar så tänker jag att det ska bli ett inlägg oftare, men sedan tickar dagarna på och i ärlighetens namn glömmer jag till och med tillfälligt bort att jag har en blogg att sköta om. Sedan sist har jag fått en sak som jag önskat en stor del av mitt liv. Ett rutigt golv. Kul att ens önskningar kan uppfyllas när man är 48 år. Ett golv är visserligen bara materia, men om man som jag är estet och mycket känslig för färg och form så är ett vackert golv (precis som en vacker dörr) inte något att förringa betydelsen av. Det är viktigt för mig att omge mig med synintryck som får mig att må bra.

Kommer ihåg att jag läste ett reportage i en VI-tidning någongång på 80-talet. Det handlade om en ung kille som inrett sitt rum på ett kreativt och härligt sätt. Han hade ett svart- och vittrutigt golv. Det gjorde starkt intryck på mig. Tror att jag har kvar den där artikeln i någon låda någonstans. Och nu äntligen kan jag dansa omkring på mitt eget rutiga golv. Det är ett linoleum-golv som heter Marmoleum klick. Naturmaterial som har vacker yta och på något sätt är mjukt fast det är hårt.

Jag har tagit fram mina gamla jultidningar eftersom min adventslängtan är stark nu. Tänkte på när jag bläddrade i fjolårets jultidningar att vi då inte hade en aning och vilket år 2020 skulle bli. Ett år då ett virus påverkade hela vårt liv. Vi slutade hälsa genom att ta i hand, vi slutade krama dem som inte var vår familj. När jag sett någon äldre serie på play nu efter coronavirusets framfart så reagerar jag på om jag ser att de kramar någon som de möter utanför familjen. Ja, just det – det var så man gjorde, tänker jag. Men off the record, jag har tjuvkramat både arbetskamrater, vänner och släktingar när viruset var lite lugnare i somras och i början av hösten. Nu är det skärpta restriktioner och jag får låta bli. Tur att jag kan krama min man och mina barn iallafall.

Annat som är annorlunda är vädret. Klimatförändringarna visar sig. Flera plusgrader i november och fortfarande grönt gräs. Vi fick ett snöfall i mitten av oktober och då fullkomligt vräkte det ner. Men sedan blev det milt igen. Ett dystopiskt år.

Ljusspel på 374:an

Tror aldrig att en höst varit så fridfull och rolig som det här året. Tror heller aldrig att tiden gått så här snabbt. Jag känner längtan till jobbet på söndagkvällen, men också avslappnad vila när torsdagarna kommer och helgen är nära. Vårens corona-anpassningar fick mig att inse hur mycket jag tycker om att undervisa deltagarna på plats. Det blir inte alls samma dynamik bakom en skärm.

Nu smyger mörkret närmare och närmare och jag kände en viss bävan ikväll över de mörka och troligen kalla månaderna som ligger framför oss. På kvällens promenad var det ett nästan kompakt mörker, men med fascinerande ljusspel när bilarna passerade på 374:an. Jag fångade några ögonblick med mobilkameran och på bilden längst ner även vårt hus, upplyst i mörkret.