Snart advent

Söndag, en vecka före första advent, men jag har redan haft adventskänsla i minst en vecka. Det brummar igång som ett pickande maskineri där inuti. Förväntanspirr och myskänslor. Jag hänger liksom bara med och blir rörd till tårar minst en gång om dagen, då jag hör en musikslinga eller känner doften av julkryddorna i min tekopp.

Den bästa tiden är nu. Och nu. Jag har en ökad känslighet och noterar de små glädjeämnena. Det är så lätt att annars bara notera när saker inte är bra, när man har ont någonstans eller när något skaver.

Alldeles nyss

Kom att tänka på att lönen kommer nästa vecka och det är dags att betala räkningar igen. Det känns som om det var alldeles nyss jag matade in alla räkningar. Känns som om det var alldeles nyss jag hade mens när det är dags igen. Känns som om det alldeles nyss var vinter och snöskottning, känns som om det alldeles nyss var jul, känns som om det var alldeles nyss jag skilde mig, känns som om det var alldeles nyss jag födde mina barn. Tiden går och det var ju alldeles nyss!

Intensiv vecka

Blev en väl intensiv start på den här veckan med distansundervisning på jobbet och inlämningar av uppgifter på min universitetskurs varje kväll. Då blir det för mycket för huvudet som inte kan stänga av så bra, så ikväll blir det långtidsparkering här i min nya favoritfåtölj. Tekoppen är upphälld, julmusiken spelar och jag behöver inte prestera någonting mer den här dagen. (Eller ja, nu håller jag ju just på att prestera ett blogginlägg – men det räknar jag inte…)

Annars så har jag lyckats riktigt bra med balansen den här hösten. Ibland rår man dock inte på vad som påverkar planeringen och det kan köra ihop sig. Som att vi tämligen snabbt ställde om och kör distansundervisning på grund av de striktare restriktionerna. Klokt, tror jag, men inget man gör på en kvart.

Apropå studier, så var det en som frågade när jag studerat klart? När det är som mest intensivt så tänker jag att jag är allt bra korkad som läser kurser utan att egentligen behöva det. Men jag älskar också att få input som kan ge mig nya reflektioner och kunskaper. Så vem vet? Blir jag någonsin klar?

Mörkret är totalt på kvällarna nu, men imorgon ska det snöa igen om prognoserna stämmer. Vill ha snö för ljusets skull (men lagom med snö, please!) Ni kanske ser att det har tillkommit lite mer jul i huset. Ljusstaken i fönstret gör också tillvaron ljusare.

Magin

Nu är tiden då jag börjar nöta julmusik och sniffa juldofter. Min jullista går på repeat och jag sticker ner näsan i hyacintblomman och drar in doften. Vilken tur att jag inte är allergisk, eftersom jag behöver doften. Den här tiden på året, innan jul, har så starka positiva minnen hos mig som triggas av dofter, ljud och synintryck.

Jag kokar en kopp julte, som också doftar så gott, och lutar mig bak i fåtöljen och bara känner magin. Det är därför som jag inte asketiskt håller mig från att julpynta till första advent. Jag tycker inte att man ska hålla sig från enkla saker som kan ge sådant välmående den här mörka tiden. Speciellt inte det här året.

Önskningar och tankar

Varje gång jag bloggar så tänker jag att det ska bli ett inlägg oftare, men sedan tickar dagarna på och i ärlighetens namn glömmer jag till och med tillfälligt bort att jag har en blogg att sköta om. Sedan sist har jag fått en sak som jag önskat en stor del av mitt liv. Ett rutigt golv. Kul att ens önskningar kan uppfyllas när man är 48 år. Ett golv är visserligen bara materia, men om man som jag är estet och mycket känslig för färg och form så är ett vackert golv (precis som en vacker dörr) inte något att förringa betydelsen av. Det är viktigt för mig att omge mig med synintryck som får mig att må bra.

Kommer ihåg att jag läste ett reportage i en VI-tidning någongång på 80-talet. Det handlade om en ung kille som inrett sitt rum på ett kreativt och härligt sätt. Han hade ett svart- och vittrutigt golv. Det gjorde starkt intryck på mig. Tror att jag har kvar den där artikeln i någon låda någonstans. Och nu äntligen kan jag dansa omkring på mitt eget rutiga golv. Det är ett linoleum-golv som heter Marmoleum klick. Naturmaterial som har vacker yta och på något sätt är mjukt fast det är hårt.

Jag har tagit fram mina gamla jultidningar eftersom min adventslängtan är stark nu. Tänkte på när jag bläddrade i fjolårets jultidningar att vi då inte hade en aning och vilket år 2020 skulle bli. Ett år då ett virus påverkade hela vårt liv. Vi slutade hälsa genom att ta i hand, vi slutade krama dem som inte var vår familj. När jag sett någon äldre serie på play nu efter coronavirusets framfart så reagerar jag på om jag ser att de kramar någon som de möter utanför familjen. Ja, just det – det var så man gjorde, tänker jag. Men off the record, jag har tjuvkramat både arbetskamrater, vänner och släktingar när viruset var lite lugnare i somras och i början av hösten. Nu är det skärpta restriktioner och jag får låta bli. Tur att jag kan krama min man och mina barn iallafall.

Annat som är annorlunda är vädret. Klimatförändringarna visar sig. Flera plusgrader i november och fortfarande grönt gräs. Vi fick ett snöfall i mitten av oktober och då fullkomligt vräkte det ner. Men sedan blev det milt igen. Ett dystopiskt år.

Ljusspel på 374:an

Tror aldrig att en höst varit så fridfull och rolig som det här året. Tror heller aldrig att tiden gått så här snabbt. Jag känner längtan till jobbet på söndagkvällen, men också avslappnad vila när torsdagarna kommer och helgen är nära. Vårens corona-anpassningar fick mig att inse hur mycket jag tycker om att undervisa deltagarna på plats. Det blir inte alls samma dynamik bakom en skärm.

Nu smyger mörkret närmare och närmare och jag kände en viss bävan ikväll över de mörka och troligen kalla månaderna som ligger framför oss. På kvällens promenad var det ett nästan kompakt mörker, men med fascinerande ljusspel när bilarna passerade på 374:an. Jag fångade några ögonblick med mobilkameran och på bilden längst ner även vårt hus, upplyst i mörkret.

September kom

September kom. Ganska kalla nätter, men ändå soliga och varma dagar. Planteringarna utomhus hade säkert stått sig ett tag till, men förra helgen fick jag energi och kände för att tömma alla krukor och förbereda trädgården för hösten. De tomater som inte blivit röda fick komma in för att eftermogna och ikväll blev en del av dem till en jättegod tomatsås till middag som vi åt med kikärtspasta och riven ost. Inomhus har vi rum med evig sommar med blommiga tapeter. Här blev det trångt på fönsterbrädan när alla pelargoner fick flytta in. Men allt har sin tid och nu är det tid för att boa inomhus. Städa och sortera. Och sitta här med tekoppen och läsa eller streama serier.

Jag skrev ett inlägg på instagram om att prylar bara är prylar, men att det för mig ändå är viktigt att omge mig med harmoniska miljöer och vackra saker. Jag behöver sortera saker så att de inte bara står där de står, utan också fyller en funktion eller har en relation till varandra om platsen där de finns. Känner mig ibland lika flummig som Ernst då jag känner in hur saker balanserar i förhållande till varandra. Det behöver inte vara helt friktionsfritt, lite skav kan ge energi till en plats. Men det får inte bli disharmoni. Jag blir full av lycka just nu när jag ser vår nya dörr. Den är så vacker och sjunger liksom en helt egen stämma! (Ja, ni hör ju – jag går igång, som Ernst!)

Jag räddade förstås en massa blommor när jag tömde krukorna. Så solrosor och astrar får blomma inomhus. Solrosor har jag fortfarande kvar ute, så dem kan jag nog njuta av ett tag till.

I övrigt lunkar livet på och vardag avlöses av helg i en lite för snabb fart. Sedan så är det vips måndag igen, men jag är glad över att ha världens bästa jobb där jag verkligen trivs. Lärare på folkhögskola – jag ger mycket av mig själv, men får också mycket tillbaka. Jag blir inte bara dränerad utan också påfylld. Där finns också balans för det mesta. Så bra!

Våren, virus och ofrivilliga rim

Våren är kylig och världen är trött. Man vet inte vilken väg man ska gå, när ett litet virus påverkar samhället så. Jag rimmar ofrivilligt och har nästan slutat lyssna på hur många smittade och döda det är. Livet rullar å ena sidan på som vanligt och andra sidan “not”. Vilken fakta är viktig och vilken är sekundär?

Med mitt skapande nästan inget nytt, jag har klippt och klistrat bilder om tro, tillit och tröst. Men inget målat och inget sytt. Tygerna vet att jag vill och väntar på min lust. Jag leker med orden i kväll och annat kreativt står på vänt. Jag leker kanske med allt som jag känner och känt. Inuti och utanpå. Ett, två, ett, två…

Hemma – huset där vi bor, har blivit viktigt i vår. Man vet vad man har, men inte vad man får. Och jag vill verkligen inte byta bort något i mitt liv. Känner vägarna häromkring nu. Hindrar mig inte att upptäcka nya perspektiv. Jag fattar inte vad som händer med orden, här på min lilla plats på jorden. Bryter kedjan, låter bli. Det är inte bara jag, det är vi.

Vårvinterkänslor

När ljuset började komma tillbaka nu i slutet av februari fick jag någon sorts vårkänslor, eller iallafall vårvinterkänslor. Men paradoxalt nog kom kylan, som dock är vanlig i februari. Med riktigt kyliga kvällar, nätter och morgnar med 20 minus eller kallare. På dagen när solen lyser kan den värma och temperaturen har stigit till kring 10 minus. Jag har tagit fram mina övervintrade pelargoner, planterat om och tagit sticklingar. Många dog under vintern pga av att jag inte har nog svala rum att övervintra dem i, men av de som överlevde har jag några riktigt frodiga och fina som fick delas och bli nya.

Jag har fått fortsatt hjälp med min sida för trots att jag trodde att all malware var borta när jag skrev förra inlägget så visade det sig att det ändå fanns kvar något som poppade upp och slussade vidare besökare från min sida om de inte rensat gammal historik. Men NU tror jag att det verkligen är fixat! Om någon skulle se något konstigt, eller bli skickade till någon skum sida får ni gärna maila mig på mia(at)jagblommar.se

På köksbordet står en pärlhyacint och en fin liten keramikblomma som keramiker Pia Schmaltz har gjort. Det hjälper vårkänslorna på traven.

Året 2019

När jag försöker minnas början av 2019 så blir det som i fjol; jag får verkligen tänka till över vad jag kommer ihåg. Tyvärr så minns jag mest den extrema kylan som höll i sig i många veckor och på något konstigt sätt tog jag mig igenom det, även om varje dag kändes som en plåga. Jag minns dock att jag tog med mig systemkameran och gick ner på isen för att fotografera en av de kallaste dagarna. Kyligt, men vackert! Dimma bildades av det öppna vattnet vid forsen och lade sig som en ridå över älven.

Jag fotograferade också på kvällen med lång slutartid, när det var fullmåne och kring minus 30 grader. Här är vårt hus i vinterkylan. Det blev en läcker bild.

Februari och mars kanske mest var en transportsträcka, då jag gick hundpromenader om kvällarna i kylan och längtade till våren. I början av april åkte vi norrut till ännu mer vinter i Vuoggatjålme och hälsade på våra vänner som bor där. Det var en fin och vilsam helg.

Så blev det äntligen vår och försommar. Jag sådde mängder av frön och fick problem med var jag skulle förvara alla plantor tills dess jag kunde plantera ut dem. Här är trädgården i början av sommaren. Allt grönt är så smått här. Ett kort tag senare exploderade växtkraften och det syns på senare bild. I år hade vi massor av tomater i vårt lilla växthus och det gör att vi nu drömmer om ett större växthus (men får nog fortsätta drömma om det några år till). Vi planerar också att så mer grönsaker sommaren 2020. Att snickra högre lådor att plantera i är planen.

Nedan syns trädgården senare på sommaren. Jag har precis grävt upp och planterat om rabatten närmast i bild, eftersom den blivit för vildvuxen och full med ogräs. Allt blommar och grönskar härligt! Jag började med bokashi i slutet av sommaren och hann gräva ner någon laddning innan hösten. Längtar till nästa odlingssäsong när jag ska testa det fullt ut i trädgården.

I sommar kom jag igång med löpningen ordentligt igen. Och jag har kunnat fortsätta med träningen hela hösten och vintern (med ett uppehåll under en förkylningsperiod). Jag har med mig min löparkompis Zazha på nästan alla rundor. Hon tycker att det är toppen med en motionerande matte.

Vi hade en hemester 2019, det vill säga; vi var mest hemma på sommaren. Fortsatte med skrapning och ommålning av vårt hus och våra fönster och nu återstår bara en mindre del till nästa sommar. I augusti var vi på en liten roadtrip i Norrbotten. Här är rybsfält i Tornedalen. Det var fint!

I början av hösten möblerade vi om i relaxen. Det är vårt lilla rum bredvid bastun där vi brukar hänga på sommar- och höstkvällarna. Nästa år ska rummet få en kamin, så att vi ska kunna hänga här året om.

En ny jobbtermin drog igång med massor av jobb och så halvtidsstudier vid LTU utöver det. Både kämpigt och roligt att plugga, men jag har svårt att låta bli. Snart är jag klar med ytterligare poäng i SVA, vilket kanske gjort mig lite klokare och kunnigare på mitt jobb.

Trädgården gick snabbt över i höst och vilan i det är också vackert. Allt har sin tid och det som växer och gror vissnar för att sedan växa igen.

Höstterminen gick i en rasande fart. Kanske för att jag hade så mycket att göra. Tog mig iallafall stunder här i fåtöljen eller “hörnet” med tekopp så ofta jag kunde och hann. Jag har blivit bättre på att återhämta mig mellan varven.

I november kom min jullängtan och jag tror det var länge sedan som jag njutit så av julstämningen. Jag höll mig ändå tills andra halvan av november innan jag smög fram julpyntet, men nästa år ska jag nog starta tidigare eftersom jag mår gott av det. Dagarna innan jul är de bästa och jag hann med att lukta på hyacinter och lyssna på julmusik så mycket att paketsnörena nästan krullade sig själva.

Jobbterminen och studerandet gasade på och jag simmade, så att jag nästan slog huvudet “i kaklet”, men hann precis titta upp och ta luft inför en lång ledighet över helgerna. Nu är jag ungefär mitt i ledigheten och jag har det precis så skönt och lugnt som jag behöver. Tar dagen som den kommer, hinner motionera, läsa, se serier och pussla. Hinner kanske inte allt jag vill som vanligt, men det är ju inget nytt, så bara att gilla läget.

Önskar er som eventuellt läser här ett Gott Nytt 2020! Året då jag hoppas att klimatproblemen ska vändas och att empati, demokrati och medmänsklighet ska öka.