Novemberdis

Nästan all snö har regnat bort. Disen ligger som vadd över bergen. Jag behöver tankar som får tänkas klart. Eller tankar som får vindla och växa utan slut.

Spegla mina tankar mot någon annans. Sända iväg och studsa tillbaka. Kanske något förändrade, förstärkta eller försvagade.

November känns oändligt när jag längtar efter advent. Jag härdar inte ut. Jag säger det, härda inte ut, utan njut. Julljus, julte och julmusik. Kanske värma glögg bara för doftens skull.

Vintervitt

Det har utlovats plusgrader, men det är fortfarande vintervitt. För mig får snön som kom tidigt gärna vara kvar. Jag tycker om ljuset det ger och det ger också lättare de julkänslor som snart kommer som ett julkort med posten. Har tjuvbörjat med julmusik och julte. Friden det ger alltså!

Jag skriver här på bloggen sorgligt sällan, men dels så brukar jag känna, efter att ha bloggat så många år, att det inte finns så mycket att berätta. Och dels så tar annat i livet tid så jag prioriterar bort bloggandet. När jag började med min förra blogg för 14 år sedan (14 år!!) så var bloggen det sociala mediet jag använde, men nu har andra mer snabba flöden tagit över. Jag scrollar mest på Instagram där jag har två aktiva konton. Läser du fortfarande bloggar?

Nu ska jag gå och sy två kuddar i lappteknik till vilka jag parade ihop bitarna till förra sommaren. Är det sådant som kallas slow-crafting? Långsamhetens lov.

Hej akvarell och hej syrran!

Blev någon sorts oplanerat akvarellprojekt i början av den här sommaren. Nästan en bild om dagen har det blivit sedan semestern startade. Bara för att det är kul och totalt kravlöst. Vissa färgkoppar minskar snabbt. Jag har mina favoriter i akvarell-lådan. Payne’s gray, yellow ochre, sap green och cobalt blue. Lådan har jag haft sedan jag var 12-13 år. Min 13 år äldre storasyster studerade först konst på folkhögskola och sedan gick hon på konstfack i Stockholm. Hon gav mig olika färger och material varje jul och födelsedag. Fint att den här akvarellådan har hängt med mig länge och att den använts flitigt i perioder. Hej syrran i himlen, ser du hur roligt jag har?

Ännu är det långt till vår…

Vårlängtan knackar på, men ännu är det vinter. Det snöar ute och är några minusgrader. Jag hittade så fina gröna glaslöv på loppis i januari. Igår trädde jag ett halsband med löven och andra glaspärlor som jag redan hade. Det blev lite som Berså-mönstret, fast i halsbandsform.

Jag tar på mig min finaste gröna sidenkjol och det nygjorda halsbandet innan jag ska ut i snön idag. Snö ute, men vår inne och i sinne.

Livet är inte ”a cup of tea” det vill säga skitenkelt, men jag försöker se de glädjeämnen jag kan, så ofta jag kan.

Och just det, att dricka te, är en av mina höjdpunkter. Man kan inte stressa med en tekopp.

Glömde säga, att jag gjorde matchande örhängen också…

Orden och jag

Jag har ofta väldigt många ord inom mig. Men även om det babblar och bubblar inuti kan det vara svårt att veta vad man ska skriva. Ibland känns det för personligt. Vissa dagar känns det oväsentligt. Andra dagar känns det som om jag bara upprepar mig. Att skriva blogg är ju att dela med sig till läsare som är okända. Jag vet någon som läser här ibland, men sedan har jag ju ingen aning om vem det är och om det är ingen eller många som tittar in. Gissar på ganska få nuförtiden, eftersom jag skriver så sporadiskt.

Idag när jag gick långpromenad i skogen så tänkte jag på de där orden jag har inuti. Jag går liksom och väntar på att de ska strukturera sig, ställa upp sig på led och att deras innehåll och innebörd ska bli kristallklart för mig. Men jag kom på att jag nog inte kan vänta på det. Jag måste nog helt enkelt bara börja skriva.

Kanske behöver jag bara öppna den där dörren till orden. Låta dem välla ut i vilken ordning de vill. Släppa alla krav på att det ska bli något. Precis som jag behöver göra när jag målar. Bara må gott en stund och släppa tanken på resultatet.

Jag tänker så på skapande. Att det är processen som är det viktiga. Om jag förväntar mig ett slutresultat och tanken på det kommer in så riskerar en del av glädjen att försvinna.

Det har snöat mycket den här vintern. De snöiga dagarna kom det ofta lite för mycket på en gång. Men precis som med orden så får jag inte vara rädd för det. Jag måste låta orden komma. Jag får skyffla och skotta, göra högar och gångar. Kanske rulla en snögubbe med orden, eller varför inte lägga mig ner och göra en snöängel. Jag gav mig själv en nyårsutmaning; att öva att stå på huvudet. Min andra utmaning kanske måste vara att låta orden komma. Jag kan inte vänta.

PS. Om du läser här; säg gärna hej i kommentarsfältet nedan. DS.

Fånga fullmånen

Det är de kalla och kyliga kvällarna som det klickar. Både med kameran och med känslorna. Mörkblå himmel som sträcker sig oändligt över husnockar och talltoppar. 374:an och en tom busshållplats. Ljusskenet som drar förbi när timmerbilarna passerar. Det börjar att snöa igen. Jag försöker fånga fullmånen som kikar fram mellan furorna, när jag promenerar genom byn där jag är hemma.

Vintern visar sitt vackraste

När solen visar sig så här i början av januari är det som om man åter får träffa en vän som man har saknat. Vinterns visar sitt vackraste jag när himlen är klar och luften är kall. Vad göra annat än förundras? Jag njöt av drygt 6 km stilla löpning och tittade mig omkring. Lät solen blända mig och tittade fascinerat på hur ljuset silades mellan träden. Jag fotograferar samma vyer om och om igen, men det är ändå en ny bild varje gång.

Året 2020

Så här års brukar jag summera året. Mest för min egen skull. Det är roligt att titta tillbaka på fotografier jag har tagit under året och på så sätt minnas vad som hänt. I år blir det ett massivt inlägg med många bilder.

Årets vinter: Mindre snömängd än vanligt, men visst fick jag skotta mycket ändå. Hur var det med kylan? Det har jag nog förträngt, men det ser ut att vara ganska kallt på den här bilden från januari. Nästa bild är från april, då vintern nästan hade smält bort.

Årets tråkigaste: Corona-viruset hörde man talas om i början av året, men det dröjde ändå ett tag innan man förstod att det skulle bli en världsomspännande pandemi. I februari jobbade vi som vanligt, umgicks som vanligt och hade inte alls koll på att så mycket skulle ändras totalt på grund av ett litet virus.

Årets annorlunda: Distansundervisning på jobbet och att inte kunna träffa våra vänner så mycket som vi brukar. Dock ingen skillnad i möjlighet att vara ute i naturen. Inte många som man möter då, här i vår lilla by i Norrbotten.

Årets inredning: I april inredde jag syrum på övervåningen, sorterade tyger, band, blixtlås och knappar.

Årets inredning 2: I april monterade vi in en kamin i vår Relax bredvid vedeldade bastun, som gör att rummet kan användas året om. Här sitter vi varje gång vi badar bastu och då och då när vi bara vill uppleva den mysiga känslan med att elda i en kamin.

Årets sommar: Vi hemestrade som vanligt. Ingen skillnad från andra år eftersom vi alltid är mest hemma. Vi gjorde några fler utflykter till fina platser i närområdet och besökte barndomens ö. Vi arbetade med diverse husprojekt och med trådgården som växte som aldrig förr (kanske bokashins förtjänst). Mitt mellanbarn tog studenten och på sommaren vågade vi umgås lite mer med våra vänner. Vi köpte en liten båt och upplevde magiska stunder på Piteälven. Jag tog massor av dopp i badtjärnen i byn, i älven och i Bottenviken.

Årets naturupplevelser: Rördes till tårar av allt möjligt men mest av den starka förundran jag kände över allt det vackra häromkring. Är ute några gånger i veckan året runt. Tar promenader, springer, drar till skogen och är med på älgjakten. Bäst av allt är nog köpet av en gammal husbil i slutet av sommaren som tog oss ut på fricamping många gånger innan snön kom.

Årets husprojekt: Vi har renoverat vårt lilla hus under flera år. Gör det mesta själv, men i sommar fick vi hjälp med att byta tak. Så skönt att känna att det inte längre kan regna in (det gamla tegeltaket var inte att lita på). Vi har renoverat nästan alla fönster och slutförde målningen av huset den här sommaren. Bara några småsaker kvar till nästa år. Men då väntar även renovering av garaget.

Husprojekt 2 blev byte av ytterdörr, eftersom vi snubblade över ett utställningsexemplar till fyndpris. Kan man älska en dörr? Tror banne mig det!

Husprojekt 3 blev byte av golv i kök och hall. Äntligen ett rutigt golv! Jag har liksom önskat det i ca 35 år och nu har jag det. Visst kan man känna lite materiell lycka!!

Årets resa: Paradoxalt nog fick vi ställa in resan vi äntligen skulle göra efter att tidigare ha satsat alla pengar och allt tid på hus och hem. Coronan kom emellan och gjorde att resan till Prag inte blev av. Tråkigt men vilken tur att vi båda trivs allra bäst hemma. Jag hann dock med en liten resa till Uppsala i oktober innan restriktionerna skärptes igen. Hälsade på systerdöttrar och min nya lilla släkting Otto.

Årets lyckopiller: Mitt bästa löparår på många år. Sprang hela året med några små uppehåll på grund av kyla och sjuka. Andra halvan av året springer jag ca 3 gånger i veckan med min hundkompis. Upplever eufori och magi på våra rundor. Det är något speciellt med att springa!

Årets personligt: Jag är en tänkare, men tar ofta spontana beslut och följer hjärtat. Så det blev ett ojdå och hoppsan när jag utan betänketid startade ett konto i september med mina outfits på Instagram. Första syftet var att sluta köpa nytt och aktivera min befintliga garderob. Hitta kombinationer som jag kanske inte kommit på innan. Sedan tillförde outfit-kontot några fler fördelar som jag inte räknat med. En ”må-bra och acceptera den här 48-åriga kroppen-känsla” och en ökad glädje och kreativitet. Här nedan syns några av mina bästa kombinationer hösten 2020.

Jag pluggade vidare för utvecklings skull under hösten och har snart ytterligare några högskolepoäng i min hjärna och på mitt CV.

Många kallar 2020 för ett skitår, men jag har försökt hitta guldkorn och när jag tänker tillbaka på året så har det inte inneburit så många stora drastiska förändringar för oss. Det har ändå varit ett fint år med mänskliga möten, mycket kärlek och många märkvärdiga moments.

Förundran och förtröstan

En instagram-vän som jag har väljer ett ord för varje år. Ett ord som får vara någon sorts styrmärke i hennes liv. Jag blev inspirerad av henne att också välja ord. Ett ord som har följt med mig ett tag är förundran. Jag känner ofta att det är förundransfint när jag ser, hör eller känner något. Det kan vara en naturupplevelse, en strof i en låt eller något annat som berör. Igår kväll tog jag en löparrunda fram och tillbaka genom byn. På den tredje kilometern så kom något nästan religiöst över mig och jag hörde orden:
Det kommer att bli bra! Det kommer att bli bra! inom mig, i samma takt som mina steg i snömodden. Ord som gav mig lugn och hopp. Strax efter kom ord nummer två till mig, förtröstan.

Förundran och förtröstan. Inte nya ord i världshistorien, men ord som jag ankrar vid från och med nu. De passar också bra väldigt bra ihop med mitt bästa ord sedan tidigare, förlåt.