Trädgården – innan snön

Idag kom första snön. Jag är som jag är, så julkänslan kom som ett brev på posten, eller kanske ska man säga som ett mejl i mejlkorgen. Jag kokade chai-te och åt några pepparkakor (som jag hade kvar från förra året, tur att pepparkakor håller länge!). Det kändes mycket lättare och skönare att gå hundpromenaderna när snön gjorde kvällen ljusare.

Jag fotograferade trädgården förra helgen, innan snön, för att fånga det höstfina. Tycker att det vissna förfallet också är vackert. Försöker finna ro i årstidsväxlingarna, även om jag oroar mig för att det nu börjar en lång vinter. Det blir tyngre och tyngre med vinter och kyla, för varje år som går.

Jag funderar över längtan. Just nu börjar jag längta efter jul. Och jag kommer ihåg att jag nästan led av längtan efter vår redan i februari ifjol. Hindrar längtan en att leva just nu? Eller är längtan ett färgglatt strössel över de vanliga vardagliga livet som tuffar på? Längtan kan ju vara både en njutning och en plåga. Beroende på hur man förhåller sig till den.

Vår trädgård verkar längta efter vila. Att stillsamt bäddas in under ett snötäcke och samla kraft till nästa års växtkraft och blomning. Jag tar ett djupt andetag och samlar kraft precis här och nu, med några pepparkakor och en kopp te, en snöig torsdagskväll i oktober. Livet ger både glädje och sorg, så det är bara att försöka orka med det som sker.

Skogsbad

Jag är inte ensam om att kämpa mot känslor av stress. Det måste kanske vara det vanligaste som nutidens människor har att hantera när vi lever det här livet. För att hjälpa knoppen och kroppen rekommenderar jag att ta ett “skogsbad” då och då. Alltså, för en stund strunta i måsten och borden, och gå ut i skogen. Låta synintryck, ljud och dofter skölja över en. Höra korparnas kraxande, prasslet och knaket då man går genom blåbärsriset och över den lövtäckta marken. Känna doften av skvattram och myr. Böja sig ner och närbeskåda en liten mossa.

Det svartvit-randiga

Nu börjar kylan komma med minusgrader på nätterna, frostiga morgnar, men soliga dagar. Det är så vackert med höstens färger, den lite mörka himmelen och solen som förstärker allt det gula, orangea och röda i naturen. Idag ska det bli en promenad till skogen med de små hundarna.

I vårt lilla tv-rum uppe under snedtaket lyser förmiddagssolen in i rummet och jag är så nöjd med den nya möbleringen här inne. De svarta rottingfåtöljerna som tidigare stod i relaxen, men varav två, fick flytta in hit i tv-rummet när vi ställde in den gamla soffan där (se mer här). Jag tycker också om det svart- och vitrandiga som följt mig som ett signaturmönster genom hela mitt vuxna liv. Från min första lägenhet med den svartvit-randiga långa duken på matbordet i vardagsrummet, till mina svartvit-randiga kläder och som här i favoritmattan på golvet. Och färgglada detaljer till det som gärna får gå i blått och rött.

På väggen här inne hänger både min farmor och farfars vackra halltapet inramad och min egenmålade tavla som jag kallar för Fängslad och då betyder det fängslad i positiv bemärkelse. Att man är fängslad av något som intresserar en.

Nu kallar finvädret på mig. Dags att gå ut på promenad!

Kyla och förkylning

I morse svepte jag in mig i min nya kappa när jag åkte till jobbet. En sådan där svart fluffig sak, som ska se ut som någon lockig päls, men är i något annat material. Mycket skön faktiskt när det var minusgrader och bilens rutor var täckta av frost.

Jag gick en promenad på lunchen, men har åkt på en rejäl förkylning och promenaden blev nästan mer än vad jag hade energi till idag. Har jobbat hela veckan, men kanske hade jag behövt ligga nerbäddad istället. Jag är inte så bra på det där med att vara sjuk.

På kvällarna kurar jag ihop mig här, i hallhörnet, eller i fårskinnsfåtöljen. En filt över knäna, minst en hund i famnen, en tekopp och en serie på laptopen. Sämre kan det vara, trots förkylning och allt.

Hösten är här

Hösten är här och jag bakar äppelkaka av de sista äpplena jag fått av en kollega. Hela köket luktar gott av äpplen och kanel. Ute öser regnet ner och jag har visst glömt ett gäng mattor ute på balkongen. Tur att det torkar bra nere i vår källare nu när vi värmer huset med ved. Är som ofta något melankolisk, flyttar grejer och frigör energier. Om jag hittar någon gömd energi blir jag glad. Jag behöver dem extra mycket just nu.

Ett livstecken

Ett livstecken. Livet pinnar på, men det känns som om jag lever det mer medvetet nu än på länge. Idag regnar det, så det får bli en innedag. Jag sitter vid köksbordet och väntar på att någon slags havrescones till söndagsfrukosten ska bli klara i ugnen.

Kanske mår jag så bra nu för att jag prioriterat mig själv och vad som är bra för mig under en lång tid. Kan ju låta egocentriskt, men betyder inte att jag prioriterat bort andra människor heller. Jag har till exempel tränat hela sommaren och det gör att jag känner mig stark, både mentalt och fysiskt.

Jag har börjat plugga en universitetskurs igen. Funderade länge på om det är oklokt ur stressynpunkt, men ärligt talat så älskar jag ju att läsa och lära mig nya saker. Jag tycker om att reflektera över vad jag gör på mitt jobb och hur det ska bli så bra som möjligt för de människor jag möter i min profession.

Bilden ovan är från vårt relaxrum som vi gjorde i ordning i våras. En harmonisk plats att umgås på, eller att bara sitta och meditera i. Snart ska vi även ordna möjlighet att tända en brasa i en kamin i det rummet. Och vad är mer avkopplande än att titta på dansande eldsflammor och höra vedens knastrande?!

Hallonplockarhimlen!

Det är ett sådant fantastiskt hallonår i år. Jag plockar och plockar. Och bloggen har nästan fallit i träda under sommaren. Ett inlägg i månaden ser jag när jag tittar tillbaka på när jag skrev sist. Nåja, åter till hallonen.

Jag har hittat ett hygge i skogen med massor av hallon och nu har jag besökt hygget igen och det är nästan så att jag går över till galenskap. Ni som förstår, förstår. Jag önskar att jag kunde ta med mamma hit. Hon skulle också bli halvt om halvt galen.

Jag vill ropa: – Mamma, du skulle typ dö om du var här! Men nu är hon ju redan död och jag tänker att hon ser mina flinka fingrar från där hon är och att hon hejar på och gläds. Rikedomen när frysen fylls och jag har egenplockade hallon till frukosten hela vintern, den är stor.

Sommarstiltje

Den riktiga värmen har ännu inte infunnit sig här och det har blivit sommarstiltje på bloggen. Jag försöker att ta dagen som den kommer och njuta av vår “hemester”. Vilken tur att jag hittat en kärlek som tycker om att vara hemma och knoga på lika mycket som jag.

Vi jobbar med projektet hus, men har lovat oss själva att också göra dagsutflykter då och då för att pausa det praktiska. Semester för mig är inte bara att ligga i en solstol och läsa. Det är också att hinna med att arbeta i trädgården, ta hand om huset och hinna röra på mig så att kropp och själ får må gott. Jag renoverar fönster och av de tjugotvå som behövde åtgärdas från start så återstår nu bara cirka sju. Så det går framåt. Men så är det också tredje sommaren jag håller på med fönstren. En dag i sänder och en syssla i taget. Vi håller också på att sätta spröjs i fönstren, vilket syns på bilden ovan. Det blir fint tycker jag! Huset får nya ögon. Jag är så glad att vi satsade på att ha kvar de gamla fönstren istället för att köpa nya. De gamla känns gedigna med rejält trä som inte ruttnat, trots att vissa av fönstren saknat både kitt och färg, innan jag tog mig an dem.

Min kreativitet har också fått näring. Jag har tillverkat många handgjorda kort, där vartenda kort blir unikt. Levererat en laddning till Heta hyttan, glasbruk i Piteå och har även nya till min webshop på gång. Kort är ett roligt sätt att skapa. För varje nytt kort jag gör, så kombinerar jag färger och mönster och det är faktiskt svårt att sluta. Jag får lust att testa nya mönster. färger och kombinationer hela tiden, när jag ser de färdiga korten.

Första maj välkommen!

Första maj, dagen efter brasor och löften om en ny vår. Solen och värmen har tryckts bort och jag tog en långpromenad med jakthunden. Först hängde regnet i luften. Även om droppar bildade ringar i dikets pölar, kändes inte det lätta regnet mot ansiktet. Det luktade vår och svanarna och tranorna ropade sina hesa skrik. Jag såg hur de samlats i stora gäng längre bort på ängarna, men lyckades inte få med dem mer än som vita prickar med mobilkameran. Det mulna vädret bjöd på vacker himmel, fint ljus och en behaglig lyckokänsla.

Efter en stund började det regna mer och jag kände hur fukten trängde genom byxbenen, men det var så skönt ändå, och jag tänkte; nåja, lite regn tål jag. Jag gick en extra lång sväng genom skogen och såg ett färskt älgspår på den mjuka stigen och lyckades själv kliva i den geggigaste leran. Tvättmaskinen fick ta hand om både skor och byxor när jag kom hem.

Den första dagen i maj är utan planer och får ge mig vila. Avsaknad av sol och värme bjuder på flera timmars slappande efter den långa promenaden. Se något avsnitt av serien jag plöjer nu (Hemma igen) och slumra en stund. Lövkrattning och trädgårdsarbete får vänta tills vårvärmen kommer tillbaka.

Tittar bakåt och skådar framåt

Tänk att jag skrivit blogg i ca 12 år! Från början skrev jag varje dag, på min gamla blogg och läste också många andra bloggar. Jag har en handfull personer (eller kanske som två händer fulla) i det här landet som jag betraktar som mina vänner, även om vi aldrig setts i verkligheten utan bara blivit vänner genom bloggandet. Nu följer jag dem vidare på Facebook och Instagram. Det är ju faktiskt ganska fint! Två av alla har jag faktiskt också träffat; Anna i Eskilstuna och Anna-Karin i Umeå. Jag har sisådär tre stycken att hälsa på i Skåne, om jag någongång tar mig dit. Och några andra utspridda i olika väderstreck. Två personer som från början varit bloggkontakter brevväxlar jag med, när jag då och då hinner skriva ett snigelbrev.

Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag nog ska sluta med att skriva blogg, men landar varje gång i att så länge jag har kvar företaget, så kanske det också är bra att ha en blogg. Även om jag inte alls tror att det är så många som läser här längre. Men kanske skriver jag mest för min egen skull. För ett tag sedan fick jag för lite utrymme kvar på servern jag hyr och var tvungen att läsa igenom och radera en del gamla inlägg och bilder, för att få plats med nya. Det är på ett sätt som att läsa en gammal dagbok. En del inlägg glädjer och en del smärtar. Det har hänt mycket på 12 år.

Så även om det tar lång tid mellan inläggen här, så fortsätter jag tills vidare. Vem vet var livet för en? Prioriteringar ändras och nya stigar trampas upp. Tack till er som troget tittar in här. See you!